ensam i folkmassa
att man ibland kan känna sig så ensam trotts att man står i mitten bland så sjukt många människor. ni vet känslan när först ingen pratar med dig, går i från dig och får dig känna dig glömd. och sedan när någon söker ögonkontakt med dig och ger ett vältalande ord till dig vill du inte svara, du har inget att svara men svarar ändå. då blir du arg och tankar som varför bryr dem sig nu? missade jag min chans nu att få va som alla andra? kommer detta hända igen? och om det gör det måste jag vara beredd! då tänker du alla möjliga svar du kan säga nästa gång någon söker ögonkontakt med dig och heltplötsligt när det väl händer har du ytterligare en gång inget att säga eftersom samtalsämnet har blivit ut bytt.
hur kan det bara kännas som att du faller. ifrån en toppen dag och du taggar för ännu högra lycka faller du plötsligt ner och börjar gråta. men varför? du är ju glad och inget är fel, varför gråter du? bäst att inte visa det. lägger på ett fejk leende som alla ser igenom och du ignorerar dina känslor. det är vad jag kallar att vara ensam...
här om dagen mådde jag ju inte så där toppen, tårarna bara föll och jag kämpade för mitt liv för att hålla dem tillbaka. plötsligt ser jag en myra som klättrar på ett grässtrå. den balanserar på toppen och bara faller ner. den stämde in så sjukt bra på känslan. en myra? jo det är sant alla kan vara ensamma trotts att tusen ögon stirrar på en. en löjlig tanke jag hade men ville skriva ut det!
Kommentarer
Trackback
